.

För cirka två år sedan ungefär vid den här tiden på året lite senare in på hösten kanske, ringde jag min goda vän Alexandra. Jag var otroligt uttråkad och ganska trött på livet i allmänhet. Hon kände nog ungefär likadant så vi bestämde oss för att träffas och tillsammans dränka våra sorger på en bänk i Årsta. Väl sittandes och funderandes kom vi på att det var ett mål som saknades i våra 16-åriga liv. Ett mål - ett resemål helt enkelt. Vi skulle till New York storstaden med stort S. Efter studenten skulle vi sticka, det var så självklart. Men efter cirka en månads drömmande och fantiserande om det perfekta liv vi skulle leva på Manhattan insåg vi det hemska faktum att man inte får ta sig en bira på krogen i USA förrens man är 21 år fyllda. 21 år ! Det var ju en livstid tills vi var så gamla och tanken på att vänta var knappt realistisk. Istället slog vi våra smarta huvuden ihop och bestämde oss för att målet skulle bli Australien. Kängurur, koalor och  tv-programmet Outback Jack var väl egentligen det ända vi kände till om landet. Men någonting lockade. Så det var så det fick bli.

Och ja nu sitter vi här två år senare med biljett och visum i hand. Hur ska det här gå då? Två bruttor på tumanhand på andra sidan jordklotet. Antingen går det väl käpp rätt åt helvete eller så är det paradiset vi entrar om fyra dagar. Det finns inga som helst garantier. Men jag tror nog vi klarar det, det kan ju vara rätt skoj att leva på kycklingnudlar i 45 dagar i sträck. Jag är egentligen rent ut sagt livrädd men jag håller det inne, spelar iskall. Om om sisådär fyra dygn sitter vi på ett flygplan påväg härifrån, bort från tryggheten, jobbet, vardagen - det kan ju iofs inte bli annat än underbart!

/M